Historia
Den sibiriska katten tros ha utvecklats sedan 1700-talet, då katter fördes till Sibirien av ryska nybyggare. Efter hand anpassade katterna sig till livet i det kalla klimatet, de fick halvlång päls med en värmande krage runt halsen, tjock, buskig svans och hår mellan tassarna som gjorde att de tålde kyla bra.
Rasen finns beskriven i Harrison Weirs bok ”Our cats” redan 1889 som den ryska långhåriga katten. Den ska ha ställts ut i England och USA under 1800-talet men nådde ingen större popularitet i västvärlden då. Nutida kända ryska ägare av sibirisk katt är till exempel den ryske premiärministern Dmitrij Medvedev och den tidigare sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov.[1]
Under 1980-talet uppmärksammades den sibiriska katten i Moskva och S:t Petersburg och ett medvetet och modernt avelsarbete påbörjades. Under 90-talet spreds katten till Finland, Tyskland, Frankrike, USA och Australien.
I Sverige påbörjades avel så sent som 2001, efter att tio katter, två hanar och åtta honor, införts från Ryssland 2000 av Vera Marklin Kravtsova och Gunilla Wikström. De båda insåg snabbt att fler importer behövde göras för att bredda avelsbasen. Fler uppfödare tillkom efterhand, flera importer gjordes från Ryssland, men även Finland, Tyskland och Australien.
Rasens särdrag
Pälsen hos en sibirisk katt är lite grov och vattenavstötande, särskilt på ryggen. Man kan kalla rasen en kusin till norsk skogskatt och Maine Coon, som ju också utvecklats i kalla miljöer. Det finns också en syskonras som heter Neva Masquerade med maskad teckning, men i övrigt med samma utseende som sibiriern. Alla färger är tillåtna i Sverige för sibiriern utom just maskad teckning.
Kroppen är stadig och muskulös med bred bringa, ganska korta ben och runda tassar. Jag har lagt märke till att våra katter liksom spärrar ut tassarna när de ska kliva på någonting lite osäkert och mjukt (till exempel mig). Jag vet inte om det är något rastypiskt, eller om det bara är våra katter, men jag kan förställa mig att det är en fördel om man kliver omkring i snö. Huvudet är lite längre än det är brett och har höga kindben. Nosen är inte så lång, men lite bred. Öronen är breda och rundade, men kan ibland se spetsiga ut på grund av tofsar, likt lokatter. De har långa hår på tvären vid öronen.
Sibiriska katter är nyfikna och pratiga, och kan följa med sina familjemedlemmar som en hund. De är intelligenta och kan lära sig olika trick till exempel att öppna dörrar.[2]
Sjukdomar
Den sibiriska katten är frisk och robust och har inga rastypiska sjukdomar. Det finns i rasen en ärftlig hjärtsjukdom HCM, liksom inom många andra kattraser. Sibiriska uppfödare följer därför vanligen hjärthälsoprogrammet för Maine Coon, där katterna ultraljudsundersöks med jämna mellanrum och avel på hjärtsjuka katter inte tillåts och är restriktiv på katter med HCM i släkten.[3]
Lågallergena
Det framkom redan tidigt att den sibiriska katten på något sätt tåldes bättre av allergiker. Det finns teorier om att det beror på att vissa sibiriska katter har lägre nivåer av ett protein i saliven (Fel-Dh1) än andra kattraser. Det har helt klart bidragit till dess popularitet. Sällskapet Sibirisk katt ordnar kontakter mellan allergiska kattspekulanter och katthem, för att folk ska kunna testa om de märker av allergiska reaktioner på en sibirisk katt. Rasen växte snabbt i antal och idag finns cirka 1270 registrerade katter, vilket gör den till Sveriges tredje populäraste raskatt.
Källor:
[1] https://zenzafacta.wordpress.com/tag/gorbatjov-katter-kattras-sibirisk-tamkatt-husdjur-fakta-allergi-ryssland/
[2] http://www.sverak.se/kattraser/sibirisk-katt/